Ja jag har medvetet "struntat" i att blogga nu ett tag eftersom alla ändå bara gnäller på allt jag skriver så däför har ja givit fan i att blogga helt enkelt.
Det finns dem som inte kan acceptera mig som den jag är med dem fel & brister jag har!
Jag vet att jag sjukt svartsjuk av mig, men jag vet det & försöker bättra mig, men iobland så går det bara inte!
Jag vet mina fel & jag vet mina brister & jag försöker göra något åt dem, men den senaste tiden har det hänt för mycket för att jag ska kunna smälta det!
Jag har en gangande ångest känsla som bara vägrar bryta ut & jag vet inte vad eller hur jag ska göra åt det! Jag klättrar på väggarna, håller mig syselasatt hela dagarna varige dag för att jag ska kunna slippa känna efter, för att kunna slippa tänka!

Men denna helgen blir det nog svårt då jag nästan inte ska jobba alls & pöronen är borta! Jag vill gråta men jag kan inte, jag vill får ur mig allt som rör sig i min skalle, men ingen skulle förstå! Det gör ont att bäsra på allt  jag tar åt mig av allt som sägs!
Känns inte som att jag får plats någonstanns, känns bara som jag förstör hela tiden!
Alla slänger dörren rätt i nyllet på mig & jag börjar bli så fruktansvärt trött på det!
Men jag har ingen att prata med om det för alla bara suckar & pustar!

Vad gör man när blodet slutar pulsera i ådrorna?
När tårrarna fräster som syra längs kinderna?
Tiden borde stå still, bara för en dag!
Jag vill kunna känna & tänka utan smärtan som förstör.
Begär jag för mycket när jag ber dig se mig för den jag är?
begär jag för mycket när jag vill få vara jag?

Jag orkar inte, jag är så utmattad hela tiden, jag vet inget längre!
Jag ber bara om en hand som drar mig upp ur det mörka djupet som jag vandrar blint i!