Jag har haft dig & tagit hand om dig i 1 år nu!
Men jag trodde inte att det var allt vi skulle få tillsammans, vi skulle ju ha massor av år med skogs ritter & galopper över gröna ängar!
Men din tid var kommen, det kom som en chock för oss alla!
Men du har det bra där du är nu min Gynte, tsm med Skiks lever du väl jävel nu!

Tack för tiden med dig, tack för den kärlek du gav & för att du gav mig hoppet om lycka tillbaka, tack för att du fick mig på fötter & gav mig modet att kämpa!

Ja det som har hänt är att Gynte, fjordingen jag tagit hand om & ridit i över 1 år nu fick avlivas igår pga att tarmarna hade lagt av på honom, han var jätte sjuk & att avliva honom var sista utvägen då veteriänren inte trodde alls att han skulle överleva en operation!
Men han fick en bra sista dag med massor av kel & kärlek!
Men jag kommer sakna honom, gud vad jag kommer sakna honom!

Trodde inte detta skulle ske så snabbt, men skenen bedrar!
Du hgar det bra på dem evigt gröna ängarna & Jag kommer tänka på dig i evigheternas evigheter!
Tack för allt min vän!

Ja idag är det precis 4 år sedan min bror gick bort.
Inga ord kan beskriva hur mycket jag saknar honom, tänker på honom varige sekund gör jag också!
Idag vet jag inte vart jag ska bli av, jag har för mycket i skallen & vill bara försvinna just för tillfället!
Men jag måste lära mig hantera detta, jag måste inse att livet går vidare, även om det är svårt!

Sen så får jag ju våndas tills i morgon kväll också, shiet vad jag hatar att vänta =(

Nej ska KANSKE till Tommy idag, annars blir det hemma som gäller!

Ja som sagt så var vi på inflyttningsfest hos Sami (Ben) Igår =P
Hade en riktigt trevlig kväll & var vä hemma runt halv 1 ngt!
Det var ganska lagom, härligt folk & massa gott att dricka!

Idag vet jag inte riktigt hur jag mår, jag är inte bakis, men det känns som jag håller på att drunkna i alla känslor & tankar.
Jag är så sjukt rädd för det datumet som kommer om 10 dagar!
Den 16 september är det 4 år sedan min bror lämnade oss trgiskt. Nu är jag lika gammal som han var då. Jag är rädd, om ni nu förstår vad jag menar!
Vissa dagar är bättre än andra men den senaste tiden har det inte gått en sekund utan att jag tänker på honom eller saknar honom så sjukt mycket!
Jag trodde smärtan skulle lugnt sig vid det här laget, men nej då!
uch tårrana börjar rinna igen, vet inte hur mycket mer av detta jag orkar!
Funderar på att ringa Cecilia när jag kommer tillbaka till Skåne igen, jag behöver ha hennes hjälp, jag behöver det! Hon vet hur hon ska dra allting ur mig, precis som hon gjorde i frankrike!

Iaf världens bästa kur mot myggbett: klia hål & färsk citron på det =D Det svider men den hjälper ska ni tro!
Syran i citron fräter sönder giftet från myggen =D

Aja jag ska nog snart sova, hatar fullmåne (ja det är det i natt)
Jag bli ännu mer nojig & för det mesta sömnlös dem nätterna, med tanke på att det var fullmåne den natten vi hade minnesstund för Daniel den 16/9 2005!

Nej sluta deppa & försöka komma på ngt att göra!

Jag fattar det inte, ska inte kolla mer på tv alls idag! ALLT & då menar jag ALLT jag kollat på idag handlar om död & jag orkar inte det! Jag är för svag i psyket just nu för att orka med mig sj!
Känner bomben innom mig som tickar & tickar allt snabbare & om 13 dagar är helvetes dagen här, som tur är så är jag ledig den dagen!
Jag kommer behöva det!
Jag trodde smärtan skulle vara mildare vid det här laget, det har gått 4 år, 4 jävla år av hissar upp & ner från helvetet! Känner hur min ångest gnager i mig & jag har ingen ro, jag kan inte sova, jag minns inte sist jag hade en hel natts god sömn!
Jag ser allt från den dagen som en jävla film i skallen. Allt har svettsat sig fast i näthinnan på mig!

Olycksplatsen, bodet, synen av min bror i kappellet på sjukhuset. Alla jävla intervjuer & reportage hela jävla tiden!
Efter 3 år när allt började kännas bra, kom det fler som ville ha reportage, fler som ville intervjua!

Dem frågade om vi kunde förklara hur hela den dagen förlopp var! det kan jag, utan en ända minnes lucka i det hela!

Allting började som en helt vanlig fredag, väckarklockan ringde fast jag låg kvar i sängen ett tag till. Efter att kläderna åkt på så satte jag mig vid datorn för att fördriva tiden tills jag skulle till skolan. Mamma sov & pappa & Daniel var på jobb. Jag släckte i hela huset och gav mig iväg till bussen. På vägen träffade jag den gamla mannen och hans mins lika gamla hund. Vi hälsade på varandra och fortsatte sedan att gå åt varsitt håll. Bussen var lika full denna morgon som alla andra mornar. Det var en stor lättnad att till slut få hoppa av bussen och få komma in på skolan.
Eftersom det var fredag så slutade jag vid lunch och hade endast tre lektioner. Men jag hoppade över den sista den dagen. Mamma och jag skulle nämligen till banken den dagen och fixa med en check. Oskar hängde med som vanligt. När vi kom hem ringde telefonen, det var pappa som ringde och sa att det hade hänt en olycka på Daniels arbetsplats. Mamma kallade ner mig och berättade vad som hade hänt och att hon skulle åka dit nu genast. Jag visste inte hur jag skulle reagera på vad jag nyss fick höra.
Jag gick upp på mitt rum och berättade för Oskar. Till slut var jag tvungen att ta reda på mer så jag började kolla nyheterna på Internet & på text tv där det stod att två hade blivit svårt skadade och att två hade dött. Jag fick en super konstig känsla som gick igenom hela kroppen. Till slut ringde jag mamma och frågade om Daniel var någon av dom fyra, men hon visste ingenting. Det gick ett tag till, sen kom tårarna och all oro. Jag ringde mamma igen och bad henne då komma & hämta mig. .
Men poliserna tyckte inte att mamma eller pappa skulle köra där ifrån ifall dom skulle få reda på någonting så en polis skickades ut för att hämta mig & Oskar. När vi väl var framme fick jag reda på att familjen till den andra avlidna precis hade fått sitt besked. Obehaget i kroppen bara växte och växte och jag kände att någonting var så fruktansvärt fel. Efter att vi väntat i några timmar Kom poliserna mot oss, tog av sig mössorna och då visste jag. Jag tappade kontrollen och kännseln i min kropp och föll till marken.
Tårarna forsade och livet kändes som ett rent helvete.
Vem skulle man skylla på? Vem kunde man ge skulden, sparka och slå på för detta? Till slut gick vi in i ett rum med en polis och social arbetare, kuratorer. Vi fick nummer till polisen, socialjouren, kuratorer. Tårarna slutade inte forsa utan det kändes som att det skulle bli floder vid våra fötter.
Tillslut kände jag att jag knappt inte hade någon luft i mina lungor & gick ut för att ta en nypa frisk luft. Samtidigt tog jag upp mobilen och ringde Nina och Jennie för att berätta vad som hänt.
Nästan direkt efter beskedet började vi ringa runt för att berätta vad som hänt. Men eftersom vi inte hade Daniels mobil så kunde vi inte ringa hans vänner för att berätta vad som hänt med honom, utan jag fick gå in på hans msn när vi kom hem & berätta för alla där. En efter en ringde hans vänner hem till oss och en efter en så ringde alla på dörren. Alla var ju så klart jätte lessna och tårarna sprutade från allas ögon. En del av hans vänner ville bara inte tro det & trodde att jag satt & ljög på msn men när dom kom hem till oss så förstod dom att det var sant.
Hela dagen och in på sena kvällen så hade vi folk hos oss, men vid 22:00 så kom Crille och Carro hem till oss och sa: Nu vill vi att nu följer med oss.
Vi hoppade in i bilarna och följde efter crilles bil.
Dom tog oss till Berga där olyckan hade skett där dom nu också hade arrangerat en minnes stund för Daniel med ljus på ett altare och framför låg där ett kors av blommor och på porten in till byggnaden hängde ett stort kollage där det stod Tots på där alla fick skriva personliga kommentarer om honom.
Överallt såg jag tårar som föll till marken och man hörde snyftning efter syftning. Efter ett tag sa Crille & Nalle att vi skulle köra en bilkortege genom satan i Daniels ära.
Det blev också så, tårarna kom hela tiden. När vi kom tillbaka till Berga fick vi höra att det skulle bli en mer arrangerad minnesstund lördagen efter med upp till 200 människor om inte fler. Vi skildes åt för kvällen men Crille och några fler åkte med oss hem och resten hem till sig.
Dagen var slut för oss, men för Daniel var hela livet slut, han hann bara bli 21 år gammal. Hans liv slutade innan det riktigt hann börja.
Vi fick bevis på att en dag som börjar som vilken dag so helst kan sluta på ett sätt som man aldrig ens vågat drömma om. Vi fick bevis på hur jävla orättvist allting är.

Fredagen den 16 september 2005 förlorade min familj en underbar son & bror. Många förlorade en underbar vän, en vän som dom håller så värmt om hjärtat att dom dyrkar märken han går på. Ida förlorade sin fästman.
Men när något sånt här händer så måste man samla allt sitt mod och alla sin styrka, man får gråta hur mycket man vill, men man måste också tänka på att ta vara på det som finns kvar i livet.
Att vara stark är inte att dölja sina känslor utan att kunna visa de: gråta när man är lessen, skratta när man är glad & skälla när man är arg. Man måste även förstå att man kanske inte klarar allting på egen hand utan vågar be om hjälp.
Detta är en sak som aldrig borde få hända någon. Man önskar inte detta ens sin värsta fiende. Ingen förtjänar att gå igenom det vi gör nu.
Men man måste även inse att livet går vidare och det måste man tänka på ibland. Det kommer olika perioder med olika känslor som man måste lära sig hantera på det bästa sättet.

Daniel "Tots" Nilsson
1984-05-17
2005-09-16

Du är Älskad av många & är för evigt saknad i våra hjärtan!

Detta året är jag lika gammal som Daniel var när han gick bort!
När jag var 17 trodde jag livet skulle vara "slut" när man var 21, att man redan hade gjort allt som gick att göra!
Men nu vet jag hur fel jag hade, hur mycket mer Daniel hade att se fram emot, bilda familj, gifta sig, får göra vid sin bil Själv. Men allt detta som jag får chansen till försvan för honom!
Varför ska det vara så orättvist?
varför just han?
Han hade alltid sitt motto:
"jag kommer leva hårt & dö ung"
Du skulle aldrig sagt så Dalen, du skulle aldrig sågt det!
Ser du vad som hände när du sa så? Ser du allt därifrån där du nu är!

Tårarna sprutar & jag vill bara ha hem dig igen, kan du fatta det?!
Kan du fatta hur saknaden & sorgen värker i mig?

Du är min idol Dalen, mitt livs största idol!
Jag älskar & saknar dig & jag ska leva lite xtra för dig ska du veta!
Du kommer alltid att ha den största delen av mitt hjärt!

Kvittar hur jag bär mig åt, vad jag säger eller vad jag gör så är tårarna hela tiden där!
Förlåt för att det går ut över dig, men det gör så ont.
Det känns som att hela jag håller på att gå i miljoner bitar!
När ska sorgen, skulden & saknaden tuppa av?
När ska det sluta göra så förbannat ont?

Nu är jag lika gammal som du var när du dog & det gör ännu ondare!
Det är inte meningen att du bara skulle få uppleva 21 år av livet, det är ju för helvete bara början av allting!
Du skulle få bli kär, gifta dig!
Jag skulle få chansen att bli faster!
mamma & pappa skulle få bli farmor & farfar!
Men det kommer aldrig hända & jag känner mig så enormt jävla skyldigf!

Tänk om jag aldrig hade sagt det jag sa den där sista kvällen du levde, tänk om jag hade hållt käften?! Hade det sett annorlunda ut nu i så fall? Hade du stått vid min sida?? Hade jag fått säga till dig hur mycket jag älskar dig?

När i helvete ska allt få släppa?
När är det min tur att få må bra???

Hur kan man sakna någon så det gör så ont?
KOM TILLBAKA FÖR I HELVETE!!!!